S/S BLIDÖSUNDS HISTORIA

Fartyget som idag är den självklara symbolen för ångbåtsmusik på Stockholms vatten var för hundra år sedan en envis befolknings dröm om en egen båt. Utan Blidösundsbornas höga krav på kommunikationer till och från Stockholm hade Blidösund aldrig sett dagens ljus. Men när väl sommargästerna sökte sig allt längre ut i skärgården ökade kraven på möjligheterna att ta sig till trakten kring Blidö. 1908 skickade ledande Blidöbor ut en inbjudan till aktieteckningi ett nytt rederi. Teckningen gick trögt men 1910 bildades ett aktiebolag som kunde beställa ett fartyg hos Eriksbergs Mekaniska Verkstad i Göteborg till en kostnad av 132000 kronor.

Jungfrufärd

Den 4 mars 1911 gick Blidösund från Göteborg ner runt södra kusten – med nattuppehåll i Helsingborg och Simrishamn. Färden var inte helt lätt men det nybyggda fartyget anlände till Skeppsbron i Stockholm på kvällen den 7 mars. Två dagar senare gick Blidösund på PR-resa till Blidö. Bryggorna var smyckade med girlanger, flaggor, vimplar och granris. Det hölls tal, avfyrades salutskott och det hurrades från bryggorna.

Blidökriget

När Blidösund började sin trafik, innebar det också början på en strid med Waxholmsbolaget som kom att kallas Blidökriget. Öborna ville försvåra för Waxholmsbolaget att lägga till vid bryggorna. Olika fastighetsägare ansökte om att det skulle krävas tillstånd vid sjutton av bryggorna i Blidösundet, vilket bifölls av länsstyrelsen. Ju längre ångbåtskriget fortlöpte, desto fler stockholmare valde Blidösund. Under Blidösunds andra säsong, 1912, upphävde regeringen länsstyrelsens beslut och det blev, vad man vet, inga fler skärmytslingar. Det stod ändå klart att Blidösundsbolaget hade hållit stånd mot det starka Waxholmsbolaget helt enkelt genom att överleva.

Andra tider

Det sena 1920-talet till andra världskriget var en gynnsam tid för ångbåtstrafiken i skärgården,och så även för Blidösund. Under kriget, när den industriella utvecklingen avstannade fortsatte de gamla skärgårdsbåtarna att ånga på, även om man fick elda med ved istället för med kol. Efter andra världskriget tog trafikutvecklingen fart och det skapades en alternativ färdväg till Blidö. 1950-talet blev ett tungt decennium för Blidösund. I Mälaren lades nästan alla ångbåtslinjer ner. Efter Blidösunds grundstötning 1949 blev det nödvändigt att renovera båten. Förutom ett kostsamt renoveringsarbete, förändrades villkoren för rederiets verksamhet eftersom passagerarantalet sjönk stadigt under 1950-talet.

Ur trafik

1960, efter förlustår, äldre skulder och bistra framtidsutsikter togs Blidösund ur trafik nästan femtio år efter sin första resa. Under större delen av 1960-talet låg fartyget upplagt på Djurgårdsvarvet där hon sakta förföll och plundrades på både lösöre och utrustning.

Nytt hopp

År 1963 hade Skärgårdens Trafikantförening bildats som en reaktion mot att utredningar och politiker föreslagit att nästan all båttrafik från Stockholm ut i skärgården skulle läggas ner. En av föreningens grundare var läkaren och ångbåtsentusiasten Leif Rasmusson. Tillsammans med Eric Jägeborg, erfaren styrman och skeppare, rustade han upp den gamla ångbåten Östanå I, men när det visade sig ogörligt att sätta i en ny panna såg de sig om efter en annan båt. Vid denna tid, 1968, bjöds Blidösund ut till försäljning och rederiet Roslagens Skeppslag köpte Blidösund för 35000 kronor.

Törnrosa vaknar

I början av 1969 började upprustningsarbetet. Trots åtta år i dvala var båten i grunden i gott skick. Ångpanna och maskineri var välkonserverade inför uppläggningen. Ekonomin var skral, men entusiasmen stor. Man bytte plåtar och renoverade propeller och propelleraxel. Egentligen ville man hemlighålla upprustningen, men flera tidningar skrev om projektet och på Blidö och Yxlan såg många fram emot att Blidösund åter skulle sättas i gång.

Återfödelsen

Lördagen den 19 juli 1969 blev något av en sentida repris av första turen till Blidö 1911. Blidösund gick på sin gamla trad till Blidö och mottogs där av hurrande folkmassor vid många bryggor. Enligt vittnen var många äldre öbor mycket rörda. Blidösunds överraskande återkomst gladde många. Gamla skärgårdsbor åkte med för att återuppleva gångna tider och även nyfikna förstagångsåkare strömmade till. Pressen skrev ivrigt om båten som återuppstått och om arrangemangen som ordnades ombord.

Håll verksamheten igång

Rederiet prövade en mängd olika idéer för att få verksamheten att fungera. Reguljära passagerarturer bland annat till Mariefred. År 1972 gick båten till Blidö med omnejd på fredag och söndag, en modell som består än i dag, med skillnaden att Blidösund nu stannar i skärgården hela helgen och fyller lördagarna med resor till olika utflyktsmål. Charter var ekonomiskt minst lika viktigt för rederiet. Man for med grupper till olika utflyktsmål eller gjorde rundturer i innerskärgården. Ett samarbete med Stockholms Stadsmuseum gav upphov till ”båtburna stadsvandringar”på Stockholms vatten. Tre år senare startade så kallade litterära förhalningar. I flera år for man runt Södermalm, via Hammarbykanalen med en rad namnkunniga ciceroner. Konceptet kom av att man på måndagskvällarna kom in till Klara Mälarstrand ifrån Mariefred och sedan ändå skulle förhala runt till Skeppsbron. Vid samma tid, 1973, startade Ångbåtsmusiken, som har blivit Blidösunds kännemärke. Det året föddes även Blidösunds stödförening som betytt oerhört mycket för fartygets överlevnad.

Kreativitet och kaos

Efter Eric Jägeborgs plötsliga död 1977 visste man inte hur det skulle gå för Blidösund. Under sommaren 1977 anmälde Thure Moberg och ”en grupp yngre sjöfolk” sitt intresse för att köpa Blidösund och driva den vidare enligt den inslagna vägen, och så blev det. Under sena delen av 70-talet var även andan på Blidösund rödfärgad. Vänsteridéer om lön efter behov, om kollektivt bestämmande och solidaritet präglade den nya regimen. Efter ett antal år av ekonomisk kris och sanering utvecklades verksamheten i en mer kommersiell riktning. Man började med mer påkostade musikprogram och initierade en omfattande reklamkampanj för båten som ”Musikbåten Blidösund”. Under andra halvan av 1980-talet var det inte ovanligt att fartyget fick avgå utan att alla som ville fick plats ombord – särskilt under Roffe Wikströms nattblues på sena söndagskvällar. Det hände till och med att besättningen hotades med stryk av dem som blivit utan biljett.

Nuet

Blidöbornas egen ångbåt är nu den sista genuina koleldade ångbåten i skärgården. Ingen hade kunnat förutsäga hennes överlevnad eller alla de metamorfoser hon har genomgått för att bli dagens kombination av musik-,mat-, utflykts- och reguljärbåt. Att denna särling i skärgårdstrafiken kommer att leva vidare i högsta välmåga finns det ingen anledning att betvivla.

 

 

Föreningens historik

Berättat av Staffan Kjellmor 1993

Efter nio förnedrande år på Djurgårdsvarvet, återvände s/s Blidösund från de dödsdömda den 4 juni 1969. AB Roslagens Skeppslag med kapten Eric Jägeborg som huvudman hade räddat, restaurerat och satt igång Blidöbornas gamla ångare.

Beställningstrafik samt en del publika resor till Blidö och Strängnäs stod på programmet från början. Sommaren 1971 återupptogs den reguljära trafiken på Blidötraden fredagar och söndagar. Stadsmuséet blev en bundsförvant som hyrde in båten för flytande stadsvandringar.

Jag hade – mest av en slump – bokledes börjat intressera mig för de gamla skärgårdsångarna. Intresset knöts främst till dem som ännu inte ljutit skrotdöden. Familjen hade sommarnöje på Blidö och jag började åka med båten under helgerna. Blidösund var ett bekvämt och intressant kommunikationsmedel – och synnerligen spännande. Jag knöt kontakt med några av besättningsmännen – de då mycket unga pojkarna Janne Claesson och Göran Sjödin och öste över dem frågor om verksamheten och framtiden. Ganska snart blev jag en trägen besökare hos Eric Jägeborg på kommandobryggan.

Mot slutet av sommarseglationen 1972 hade Eric och jag blivit så pass bekanta att han började berätta att det var problem med ekonomin. Det behövdes nya grepp för att skaffa mer jobb åt båten och sprida kännedom om verksamheten. Ordet stödförening nämndes – om än i luddiga ordalag. Under hösten träffades vi några gånger och talade i telefon. Eric ville alldeles tydligt hålla kontakten – och jag var glad för det.

Den 13 februari 1973 blev jag inbjuden till det Jägeborgska hemmet på Upplandsgatan. Även Göran Sjödin var med. Efter en stunds allmänt Blidösundsprat med åtföljande whisky, klämde herrarna ur sig sitt ärende. De ville att jag skulle bli ordförande i en stödförening för Blidösund – Roslagens Skeppslagsvänner. Sedan fick jag den första verkliga inblicken i vad man hade gjort och vad man hade för tankar om framtiden.

Ett embryo till en förening fanns redan. Eric hade knutit upp en lång rad sjöfarts- och kulturkändisar till stöd för Blidösund. Efter tre års verksamhet fanns det åtskilliga vänner, bekanta och resenärer som var villiga att ställa upp för båten – på ett eller annat sätt. Man hade till och med skaffat medlemskort, brevpapper och postgiro. Och det fanns redan ett femtiotal medlemmar. Pappersarbetet hade skötts av den gamle Alfred Forsbom från Borgargillet, en traditionsmättad men något dammig inrättning.

Jag förstod att Eric Jägeborg syftade till en begränsad förening av goda och nära vänner som kunde åka med och skaffa jobb åt båten – med uppbackning av höjdarna inom shipping. För min del såg jag genast möjligheterna till en smärre folkrörelse. Jag tackade ja – en början på ett 17-årigt mycket intensivt engagemang för s/s Blidösund.

Nu snurrade propellern fort. En interimsstyrelse bildades vid ett möte på Stockholms Hamns Trafikcentral den 24 februari 1973. Då träffade jag för första gången Conny Öhrqvist och Bill Ek. Conny jobbade på Enskilda Banken och hade i tjänsten fått kontakt med Eric i samband med att Marcus Wallenberg beviljat Blidösund en del slantar de första åren. Bill var inköpschef på Finnboda Varf och hade träffat Eric i denna sin egenskap. Ytterligare medlemmar blev Alfred Forsbom och Göran Sjödin. Vid ett möte några veckor senare kom också Hans Albrektson in i interimsstyrelsen. Hans som jobbade på Förvarsdepartementet hade lärt känna Eric i samband med den trafik som en grupp bankmän bedrev med s/s Saltsjön i mitten av 60-talet.

Jag måste säga att Eric Jägeborg hade känsla när det gällde sammansättningen av denna styrelse. Tanken var självfallet att styrelsen skulle innehålla olika lämpliga kompetenser. Men Eric lyckades med någonting mycket mera. Han tussade ihop ett antal personer som visade sig kunna jobba bra ihop, som kom att betyda oerhört mycket för Blidösund under många år och som gillade varandra så mycket att de fortfarande är kompisar och träffas regelbundet.

En av de första gemensamma förrättningarna för interimsstyrelsen var ett besök på Finnboda den 28 februari. Där låg Blidösund i flytdocka för plåtbyten och en del andra reparationer.

Interimsstyrelsen åtog sig också ett antal synnerligen konkreta arbetsuppgifter. För egen del minns jag en middag som Borgargillet hade ombord på båten den 22 mars 1973 – vid kaj och med otillräcklig uppvärmning. Jag åtog mig att vaska byssan – ett svinkallt och skitigt jobb. Man hade inte gjort något ordentligt vaskningsarbete vid uppläggningen 1972. Detta var ett dystert vittnesbörd om att både det ena och det andra gick på skruvar vid denna tid. Förberedelserna inför ett konstituerande medlemsmöte fortsatte. Det droppade hela tiden in nya medlemmar, men nu gällde det att bredda föreningen. Ett upprop om medlemskap i föreningen togs fram och spreds. Det var undertecknat av en synnerligen illuster samling kultur- och sjöfartspersonligheter med Evert och Astri Taube i spetsen.

Det gällde också att bredda seglationsverksamheten. Jag hade en del erfarenhet av musik på ångbåt sedan tidigare och kastade på eget bevåg in en anslagsframställning till Stockholms kulturnämnd om levande musik på Blidösund, ”Ångbåtsmusik”. De nappade direkt! Det blev början till Blidösunds än idag mest framgångsrika verksamhet – publikt och ekonomiskt.

Fler intressanta projekt var på gång! Blidösund gick som utbytesbåt för s/s Mariefred på måndagar. Under vintern och våren hade Eric och jag flera träffar med ”Paje” – museilektorn vid Stadsmuseet Paridon von Horn. Det handlade om att göra något vettigt av tomturen som båten måste göra från Mälaren till Saltsjön på måndagkvällen. Landstingets Kulturdelegation kom in och gav stöd genom sin chef Kurt Nilsson. Så föddes de ”Litterära förhalningarna” – en mycket populär attraktion under flera år.

Förhalningarna – Resor från Stadshuset till Skeppsbron runt Söder med slussning genom Hammarby – guidades av olika författare och kulturpersonligheter. Den första sommaren 1973 stod stockholmsförfattare av grövsta kaliber på programmet – t.ex. Per Anders Fogelström, Erik Asklund och Svante Foerster. I början av maj jobbade jag mycket med stadgeförslag och den första medlemsinformation som gick ut till dem som redan tecknat medlemskap i föreningen. Så kom det konstituerande medlemsmötet ombord den 14 maj 1973, då föreningen formellt bildades. Jag minns särskilt sjökapten Björn Roos af Hjelmsäter – en kompis till Eric från Ångfartygsbefälhavaresällskapet. Han satt längst fram och fungerade som som enväldig och auktoritativ valberedning. Styrelse valdes. Det blev alla i interimsstyrelsen utom Alfred Forsbom som ansåg att han gjort sitt.

Eric Jägeborg fyllde 60 år den 25 maj. Högtidsdagen började med arla motgonuppvaktning och slutade med ett lysande kalas ombord på Blidösund. Föga anade vi då att Eric bara hade fyra år kvar att leva. Så började sommarseglationen 1973, med Blidöturer och en del chartertrafik. Hur gick det då med Ångbåtsmusiken och de ”litterära förhalningarna”? För Ångbåtsmusiken började det illa. Den allra första turen – tisdagen den 3 juli blev inställd! Under en charterresa lördagen innan råkade Blidösund ut för ett maskinhaveri som stoppade driften under en vecka. Ångbåtsmusikens officiella premiär ägde istället rum den 10 juli med de nyckelharpospelande riksspelmännen Eric Sahlström och Gösta Sandström. Fullspikat. Till de kommande turerna fick vi uppleva ringlande köer på Skeppsbrokajen. Långt ifrån alla kom med. Det resulterade i att jag gick in till Kulturnämnden om bidrag till en fortsättning under augusti – vilket också beviljades.

När folkmusikgruppen ”Visor och Bockfot” spelade i augusti trängde vi ombord så mycket passagerare att folk stod som packade sillar. Det blev naturligtvis klagomål och av detta lärde vi oss att begränsa passagerarantalet och att inse att ”utsålt” är bästa reklamen. Det var en för framtiden mycket bra insikt.

Även till de ”Litterära förhalningarna” ringlade sig köerna långa – inte underligt med tanke på de medverkande! De här turerna fortsatte under några år. Sedan visade det sig tyvärr vara svårt att engagera de allra bästa guiderna. Publikanslutningen blev sämre och förhalningarna lades ner. Men då var det nya friska projekt som stod på dagordningen.
Sommaren 1973 avslutades den 14 september med en kräftskiva ombord för medlemmarna. Sedan lades Blidösund upp för säsongen. Framtiden skulle innebära en kraftig ökning både av medlemstillströmningen och av seglationsverksamheten – i hög grad en effekt av styrelsens och mina ansträngningar. Eric Jägeborg skådade med skräckblandad förtjusning och förundran. Och vi hade roligt. Jävligt roligt.

Staffan Kjellmor
(föreningens förste ordförande)